Efter tävlingen i söndags har jag funderat en del på vad som händer med mig vid tävling kontra träning/träningstävling.
När jag började tävla med hund för snart 20 år sedan (oj vad tiden går!!) var jag nog som många är. Jag var supernervös och gick in och tävlade och var som man brukar vara när man är ute, medveten om allt. Först och främst på mig och hunden men även på allt runt omkring. För sådär 7 år sedan slutade jag tävla av olika anledningar, jag bröt foten och vi flyttade till Emmaboda och sen hade jag ingen hund som gick att tävla under några år.
Under de åren läste jag en hel del träningsböcker och försökte hitta fram till ett träningssätt som skulle passa mig då jag inte riktigt tyckte det hade fungerat så bra tidigare. När jag köpte Király hade jag bestämt mig för att satsa mer på klickerträning och han och jag gick några kurser som var mycket bra och där man även kom in på det här med hur man ska kunna föra över träningen till att även kunna prestera på tävling. Läste en hel del även om detta ämne då många hundtränare har skrivit om just fenomenet att kunna prestera lika bra på tävling som på träning.
Nu var Király en ganska svår hund att tävla med (ja även att träna!) då han var ganska störningskänslig och det tog ganska lång tid innan jag vågade mig ut på tävlingsplanen. Första tävlingen var ganska lik de jag upplevt tidigare, jag var jättenervös och medveten om allt runt omkring som kunde påverka mig och Király. Vilket det såklart gjorde så jag valde att bryta den tävlingen…. Inför vårt nästa försök hade vi tränat ännu mer men jag hade även fått med mig ett ”tänk” från vännen Sara som hjälpte mig mer än vad jag trodde den skulle göra. Hon och Stimm hade tävlat EO hela helgen och det hade varit lite stolpe ut i alla lopp så inför det sista så säger hon att näe nu ska jag bara gå in och ha roligt på banan, det är ju faktiskt det allt handlar om, och då fick dom till ett jättebra nollat lopp!
Hade den tanken med mig hela tiden så trots att det blev en situation precis innan start som stressade upp mig så när vi väl gick in på planen så hade jag bestämt mig för att vi skulle ha roligt TILLSAMMANS och lyckades med det! Även om Király vid ett par tillfällen ville fokusera på något annat så var JAG bara fokuserad på honom vilket gjorde att han kom tillbaka och fortsatte jobba. Känslan när vi sprang av planen var superhärlig trots att jag trodde att vi hamnat under det magiska 160poängs-sträcket. Som grädde på moset visade det sig att vi fått ihop 162,5 poäng :yes:
När jag i våras började fundera på att börja tävla med Hojt så körde vi några träningstävlingar och det gick väl sådär, jag hade återigen svårt att fokusera bara på oss, men efter att ha fått mycket hjälp av Ulrika med dirigerings/tävlingsträning så bestämde jag mig för att starta i ettan i alla fall. Den här gången var både Ulrika och Jerker med och stöttade vilket gjorde att jag återigen lyckades med konstycket att bara fokusera på Hojt oavsett vad som hände på planen. Och det gav ett härligt resultat, både i den fantastiska känslan av glädje vi hade tillsammans på planen men även i bra poäng!
Efter den tävlingen har vi kört ett antal träningstävlingar på klubben där jag inte alls lyckats fokusera på det viset vilket resulterat i en betydligt mer tittig hund som reagerade på allt runt omkring… Det gjorde att jag inför lydnadstävlingen i söndags var mer nervös igen, dels tyckte jag inte vi tränat tillräckligt (och är det något jag lärt mig med åren är att inte gå ut och tävla för tidigt!) och dels var jag oroligt just för att vi inte skulle ”hålla ihop” under tävlingen.
Men jag försöket tänka positiva tankar innan tävlingen (både hur bra det skulle gå och på att bara ha roligt tillsammans) och då det var en av de bästa/tydligaste/justaste tävlingsledare jag vet som skulle lotsa oss på planen så lyckades jag faktisk återigen gå in i min och Hojts underbara tävlings-glädje-bubbla! Vi märkte varken regnet eller allt folk på planen utan körde våra moment så bra vi bara kunde och försökte ha roligt trots lite nos här och där, vilket faktiskt inte påverkade mig negativt som det skulle ha kunnat utan så fort han slutade nosa var det borta ur mina tankar och vi fortsatte bara!
Så min ”tävlingspsykologi” är nu mera att om jag vill ha full fokus från min hund så måste jag ge full fokus tillbaka! Vill jag att Hojt ska ställa upp på mig så måste jag ställa upp på honom och inte ha någon del av mig som gör/lägger märke till annat eller pratar i onödan med personerna på planen. De enda jag egentligen behöver göra är att lyssna på tävlingsledaren och sen ha resten av all min uppmärksamhet på Hojt!
Enkelt att skriva men inte fullt lika enkelt att genomföra men det är mitt mål att jag alltid ska lyckats med det på tävling – för Hojts skull. Han är den bästa hund jag haft och vill jag kunna ta mig upp i klasserna så hänger det på att jag sköter min bit, för han ställer alltid upp på mig :inlove:
