Det gick inte längre…

För 2-3 år sedan började vi märka att Luna fick problem när hon ansträngde sig och för 1,5 år sedan hamnade vi hos en av Sveriges bästa neurologer och hon sa ganska direkt att hon misstänkte diskbråck. För ganska exakt ett år sedan blev diagnosen fastställd och vi har försökt hjälpa Luna med olika typer av smärtlindring och rehab, men tyvärr har de flesta mediciner resulterat i att hennes mage har kraschat. Nu i höst blev hon sämre och hennes neurolog tyckte vi skulle gå igenom hela henne för att se om det inte var något annat så det gjorde vi. Inget annat hittades utan det är hennes diskbråck som blivit värre och vi fick prova ännu en ny variant på smärtlindring, tyvärr hjälpte inte den heller.

Vi är av den åsikten att en hund ska inte lida bara för att vi vill ha den kvar och när vi såg att Lunas bättre stunder blev färre och färre så ringde vi neurologen igen och hade ett långt samtal med henne. Hon stöttade oss till 100% i vårt beslut så i torsdags fick Luna somna in. Vi valde att göra det på vår vanliga veterinärklinik (Små Tassar i Nybro) där Luna alltid är lika glad för att vara och där vi vet att både vi och våra hundar blir så väl omhändertagna.

Sorgen är enorm efter vår fina, fina Luna och vi är så tacksamma för att ha en uppfödare och en hanhundsägare som båda har varit så stöttande under denna tid och för att båda hade förståelse för vårt beslut.

Luna var en mycket speciell tjej, vi hade kontakt med hennes uppfödare redan ett halvår innan hon föddes och fick vara med på hela resan. Första beskedet att det var några tikar födda kom redan strax efter lunch på juldagen och denna bild på de tre tjejerna är från när dom var någon dag/några dargar gamla:

Jag var där och hälsade på när dom var ca 5 veckor och redan då hade vi vår favorit, hon med de vita benen:

Kullen skulle heta efter amaryllisar och vi letade rätt på ett namn som vi gillade och den blev denna vackra amaryllis vid namn Luna:

 

Hon var en förtjusande lite tös som smälte bra in i flocken som då bestod av hennes morbror Impe och pumin Hojt.

 

Hojt var en speciell liten kille som inte alltid var så förtjust i andra hundar men lilla Luna föll han för,

och hon för honom så dom hade mycket roligt tillsammans och jag tror hon saknade honom lika mycket som jag gjorde när han gick bort alldeles för tidigt.

 

Luna hade ju som sagt även sin morbror i flocken som alltid var hennes trygghet och som hon ofta valde att lägga sig hos, hur trångt det än var:

 

Luna ställdes ut några gånger med ck och trea i öppenklass på Tånga Hed som bästa resultat, fint ställd av sin uppfödare Helena:

Luna och jag lyckades även (med hjälp av husse) ta ett RLD N på fyra tävlingar och då hon även hade lc-licens och tävlat en del, dock med blandat resultat, så fick hon whippetklubbens trippelpris, något vi är mycket stolta över.

 

Här är en av de finaste bilderna vi har på Luna, tagen av vännen Sara för flera år sedan.

 

Innan vi åkte iväg i torsdags så busade vi med hennes älskade boll som har hängt med i säkert 5 år, hon orkade inte lång stund men att få sluta med glädje även om kroppen fick lida var viktigt både för henne och oss.

 

Vila i frid älskade Luna!