Först måste jag berätta hur bra det verkar ha blivit för Embla!
Det visade sig ju att Emblas SRMA aktiverades när någon av våra andra tikar löper, så efter stor vånda bestämde vi att det bästa för henne var att få flytta till ett hem utan fertila hundar. Hon bor nu på västkusten hos ett pensionärspar och det känns väldigt bra och Embla verkar trivas jättebra med sitt nya liv.
Men såklart har det varit jobbigt och ledsamt att hon flyttade så det har varit skönt att ha dom här två ”galningarna” som sett till att vi fått annat att tänka på.
Det har även blivit en hel del virkat för att skingra tankarna, så två nya sjalar har det blivit. Tack Nilla för mannekängandet!
Några dagar efter att Embla flyttat var det även dags att packa husbilen för vår semesterresa. Den började i Västerås där jag, Raya, Turan och India träffade Alba (Triporas Alerta Alba) från senaste kullen som skulle ställas ut på söndagen.
Alba och matte Johanna skötte sig riktigt bra med tanke på att det var deras första besök i en utställningsring. Tack för att ni tar så väl hand om henne, det var jätteskoj att träffas.
Efter några trevliga dagar på utställningarna i Västerås så åkte vi till Norrköping på söndagskvällen då vi skulle hämta Jerker och Alvina vid tåget på måndagsmorgonen. Det blev en lugn kväll vig Norrköpings WR.
På måndagen ställde vi upp husbilen vid Timmermon inför två dagars LC-prov.
Tjejerna tyckte det var skönt att få lite större yta att röra sig på och Raya älskade att vi lagt mjuka dynor i garaget åt hundarna.
På tisdagen hjälpte jag till i sekretariatet, det var inte tänkt så men då det blev lite strul på olika fronter så fick det bli så.
På onsdagen var det så äntligen dags för whipparna att tävla. Först ut var India i OPEN och hon sprang jättefin! Det var ju hennes allra första tävling och att då ligga trea efter första loppet är riktigt bra tycker jag.
Turan startade som vanligt i CACIL och sprang superbra, men sen tog all glädje slut….
I målgången så gick hon (som vanligt) hårt in på trasan som precis hade stannat, men troligen fastande foten i någon tuva eller nått för det tog tvärstopp och hon voltade framlänges med nästan rak kropp och skrek! Då var även den andra hunden framme vid trasan så det blev lite stökigt så jag såg inget förrän Turan reste sig, fortfarande skrikandes och då stod hon med vänster framben i luften och det stack ut benpipor genom skinnet. Jag är evigt tacksam till Magnus som snabbt var framme och lyfte upp henne och bar henne till veterinären.
Jag är lika tacksam till Andreas som exakt såg hela händelseförloppet och kunde berätta för mig precis hur det gick till.
Att sen även Annelie var där med sin väska och sin kunskap var nog Turans smala lycka, i alla fall var veterinären mycket nöjd med hur allt hade hanterats på plats. Vi säger än en gång supertack till alla som ställde upp på olika vis, ingen nämnd ingen glömd men stor kram till er alla!!
Det första veterinären gjorde var att få in benpiporna och dra benen till rätta och sedan lägga ett provisoriskt gips. Då det var ett öppet brott kunde dom inte operera på en gång utan hon måste få antibiotika först och den måste börja verka ordentligt. Sen var det dessutom problem att hitta en så pass liten och tunn platta som skulle gå att skruva ihop benet med. Hon har ju ganska tunn benstomme våran kära Tura. Så för oss var det bara att hitta nån stans att stå under tiden. Först stod vi en natt vid Ågesta men sen flyttade vi oss till Flatens ställplats då vi inte visst hur länge vi skulle bli kvar.
Raya låg mest inne men småtjejerna var glada att vi i alla fall ställde upp en sektion så dom fick vara ute.
Jerker och jag roade oss så gott vi kunde med promenader och spel.
På fredagseftermiddagen kom så äntligen plattan och dom kunde operera. Operationen tog längre tid och var mer komplicerad än vad dom trott då benändarna var trasiga.
Allt gick dock bra och på lördagen fick vi hämta hem våran lilla o-Turan.
Det blev såklart ingen fortsatt semester så nu är vi hemma igen. Turan har varit jätteduktig men man märker att hon har ont. Igår fick vi bort plåstret och det märkte man att hon uppskattade, hon har varit lugnare efter det. Men det är strikt ”burvila” i 6 veckor och efter det ytterligare 6 veckor med ”rumsvila”. Vi får väl se hur detta ska gå….
Det som är så fascinerande är att hon redan nu går ganska obehindrat på benet. Ibland hoppar hon på tre ben men oftast så stödjer hon på det, trots att det bara är 4 dagar sedan operationen. Här är en liten film från idag: